Månadens författare augusti

Skoga eller Nora? Maria Lang eller Dagmar Lange? Varför väljer en författare sin pseudonym, eller maskerar sin brottsplats med så luftiga slöjor som augusti månads författare?

Från början ville nog Dagmar Lange skydda både sitt anseende som lärare på en flickskola och sin uppväxtstad från oönskad uppmärksamhet. Men redan efter ett par böcker hade namnen etablerats som det vi idag kallar varumärken och både Dagmar Lange och Nora bar sina litterära namn med stolthet.

Dagmar Lange (1914-1991) föddes i Västerås, redan som treåring förlorade hon sin far. Då Dagmar var fem år flyttade hon med sin mamma och styvfar till Nora; hon skrev att det var då hennes liv började. Åren innan mindes hon inget av.

Nora, omdöpt till Skoga, blev en av hennes två litterära städer. Stockholm var den andra, där etablerade hon sig som lärare och akademiker och där tog hon sin doktorsexamen 1945. Hon kom att beskriva sitt Stockholm i sina detektivromaner med samma kärleksfulla omsorg som Nora.

Maria Lang har fått mest uppskattning för sina tidiga deckare. Hon rör sig främst i överklassmiljö, med akademiska och konstnärliga offer och gärningsmän. Styrkan ligger i förmågan att väva samman en levande miljöbeskrivning med den klassiska pusseldeckarintrigen och med heta passioner som puttrar under en välfriserad yta.

Nu är vi framme vid den Skogafödde kommissarie Christer Wijk, en folkhemsk variant av Sherlock Holmes. De har sitt intellekt, sin pipa och sin skarpskurna profil gemensam, även om Christer Wijk skärper sin slutledningsförmåga med fem koppar starkt kaffe till skillnad från föregångarens tyngre grejer.

I de tidiga böckerna är det den unga Puck Ekstedt/Bure som intar doktor Watsons plats, hon både agerar berättare och är ofta den som hittar lik på de mest skilda platser – under en gran, i en sjö, i en kallkälla eller sitt eget badkar. Skillnaden där är att hon är betydligt klipskare än sin föregångare och att hon har sin stora kärlek, Wijks ungdomsvän Einar Bure, vid sin sida.

Lang och Lindesberg

Dagmar Lange föddes i Västerås och flyttade tidigt till Lindesberg, då hennes pappa Claes Lange fick arbete som chefredaktör på Bergslagernas Tidning. Han dog efter en kort tid av brusten blindtarm, hans hustru Elsa, återvände med dottern till Västerås. Två år senare gifte hon om sig och Dagmar fick en god styvfar i Carl Ivar Olsson.

I En främmande man (1962) utnyttjar hon Bergslagsnaturens stämningar i ödebyn Bromsjöbodar, som ligger i skogen ovanför Siggebohyttan i Lindesbergs kommun.

”Min kärlek var stark och normal”

1944 avkriminaliserades homosexualitet i Sverige, först 1979 avskaffades homosexualitet som sjukdomsdiagnos. I sin debutroman Mördaren ljuger inte ensam (1949) låter Maria Lang en lesbisk kvinna hålla ett för sin tid mycket fördomsfritt försvarstal:

”Nu när det hela är över och jag har försvunnit ur er åsyn kommer ni att säga: alltihop var egentligen så enkelt. Hon var en onormal människa med onormala böjelser, som till sist drev henne till två mord. Jag är ändå inte så säker på att det är så enkelt. Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig till svåra brott berodde inte på att den var särpräglad. Däremot har det kanske spelat en roll att samhället och min omgivning varit sådana att jag har tvingats att leva ett i viss mån oärligt och osant liv. Det kan aldrig leda till något gott för någon människa…”

Läs mer

• Lundgren, Lena och Wikner, Lisbet: Maria Lang vår första deckardrottning. Bromma, Ordalaget Bokförlag 2014.
• Lange, Dagmar: Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang. Stockholm, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1985.
• -: Mördaren ljuger inte ensam. Stockholm, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1949.
• -: En främmande man. Stockholm, P.A. Norstedt & Söner 1962.

Författarporträtt skrivet av Astrid Lindén