Karmansbo bruk lades ner 1958, men det hindrar inte ortsborna från att tillverka järn. Museet Karmansbo Bruksmiljö är en levande anläggning där smeder i långa vita skjortor fortfarande kan bruka den kvarvarande Lancashiresmedjan.

Han kommer skyndande över gårdsplanen i knälång vit skjorta och hatt, med en påse frysta bullar i handen.

– Vi fikar väl ute i solen? ropar han. Och bli inte skraj om en svala svischar förbi, de bor under pannorna på kolhuset.

Tommy Berglund har varit ordförande i Hembygdsföreningen Karmansbo Bruksmiljö i 30 år, men i våras lämnade han sitt uppdrag.

– Jag är över 80 år nu, säger han. Men guidningarna fortsätter jag med.

Vi slår oss ner mitt i svalornas skytteltrafik, mellan kolhuset och smedjan, och medan "smedhalvorna" Mange Raknes och Harri Vepsäläinen ansluter med kaffe och varma bullar berättar Tommy om Karmansbo bruk.

– En gång i tiden var det här en av Sveriges fem största smedjor och den var lika viktig för landets ekonomi som Falu koppargruva. Merparten av det järn som producerades här gick på export, och då järnet var ovanligt fint och smidbart blev det känt långt utanför Sveriges gränser.

Tommy visar upp den långa skjortan han har på sig – så gick smederna klädda för att skydda sig mot hettan.

– Dräkterna skulle vara vita och vida. Och de hemmatäljda träskorna var utan tår så de skulle kunna sparka ut glöd som kom in.

En utställning med järnsmide finns att beskåda i entrén och även annan konst ställs ut, en japansk dansföreställning har gästspelat här, liksom elektronmusikern Torbjörn Grass som spelade på maskiner och befintliga saker i smedjan, det anordnas skivsläpp, pubaftnar, bröllop, smide för barn under kulturdagarna, och så det årliga luciafirandet med över 900 värmeljus i lokalen.

– Och nu senast hade vi konsert med Västerås symfonietta, säger Mange. Jag satt och lyssnade på svalorna samtidigt, det var som om de svarade instrumenten, det var magiskt.

Karmansbo smedja blev 2013 utsett till byggnadsminne, och fick 2022 utmärkelsen Årets arbetslivsmuseum i Sverige. Och framtiden?

– Om jag får sia, säger Tommy, så tror jag att det kommer finnas anställda här framöver, att verksamheten växer och kan avlöna folk.

– och så har vi Unesco, säger Harri.

– Ja, säger Tommy. Vi hoppas på att bli utnämnda till världsarv.

– Fast det där är ju på ont och gott, inflikar Mange. Vi blir bundna då och får inte göra vad vi vill.

– Men det unika med att vi fortfarande producerar järn borde belysas, säger Tommy. Som den enda levande lancashiresmedjan i världen uppfyller vi kriterierna för världsarv.

Text: Helena Hedlund
Bilder: Terése Classon Sundh