Det går fortfarande utmärkt att resa hållbart med tåg till det lilla stationssamhället Ängelsberg i Fagersta kommun. Goda kommunikationer är en av hemligheterna bakom ortens framgångar genom historien. Här finns till exempel världsarvet Engelsbergs bruk, men också en skulpturpark som förnyas varje år.

– Transport har varit A och O, den har gjort denna plats till vad den är!

Jag möter Gudrun Söderberg vid järnvägsstationen i Ängelsberg, och hon är noga med att påpeka att det inte är en by jag har anlänt till, utan ett stationssamhälle. Ett samhälle uppbyggt kring sin station. Järnvägen här var en av Sveriges första, och trots senare års hot om nedläggning av hållplatsen är förbindelserna fortfarande bra till Västerås, det går ungefär ett tåg i timmen. Men det var förstås under järnbrukets tid som sträckan var som allra viktigast. Engelsbergs bruk, utnämnt till världsarv, blomstrade som ett av de modernaste järnbruken under 1700-talet och fick skjuts i konkurrensen med andra bruk just genom goda kommunikationer. Även vattnet lämpade sig väl för transport då Strömsholms kanal passerar här och sjön är ovanligt djup.

– Det var bryggor längs hela stranden, säger Gudrun och pekar. Och där ute är oljeön.

På en mindre ö en bit ut i sjön ligger världens äldsta bevarade oljeraffinaderi, där de tillverkade bland annat fotogen. Fabriken är nu ett museum och sommartid kör en turistbåt dit ut flera gånger om dagen.

– Det är ett helt annat samhälle på sommaren, då är här fullt med folk.

Men just idag är det ganska ödsligt längs huvudgatan i Ängelsberg. Utöver Gudrun och jag är det bara någon enstaka hundägare som är ute i vårsolen. Gudrun själv är en pensionerad gymnasielärare som sin nyfikna och raska energi till trots närmar sig 90 år. Hon är född och delvis uppvuxen här och har guidat grupper i tjugo år. Med en uttjänt vegamössa på huvudet ger hon mig en personlig visning.

– Förr var det pensionat i vart och vartannat hus. De marknadsförde Ängelsberg med att det fanns "tallbarrsluft och radioaktivt vatten", vilket ansågs hälsobringande och lockade turister.

Gudrun stannar upp och hämtar andan innan hon fortsätter:

– Och luften är nog ovanligt bra – jag andas mycket lättare här än i Stockholm!

Pampig balkong på alldagligt hus

Det är en vacker trakt, Ängelsberg, med sitt läge i sluttningen vid sjön. Det är inte svårt att förstå att konstnärer sökte sig hit kring förra sekelskiftet för att måla och umgås under avspända former. Engelsbergsmålarna var ett konstnärskollektiv bestående av naturmålare som ansåg att det fanns ett speciellt ljus här. En av konstnärerna, Olof Arborelius, fick sin tavla Utsikt över en sjö vid Engelsberg i Västmanland uppköpt av Nationalmuseum, och den blev i en tävling 1935 framröstad till Sverigetavlan. Den tavla som ansågs vara mest svensk och kunde representera Sverige utomlands.

– Utöver konstnärer bodde det många hantverkare här, som skomakare, urmakare, lokputsare och plåtslagare, berättar Gudrun och visar mig en lite för pampig balkong på ett ganska alldagligt hus.

– Det där är en kopia av balkongen på Ulvaklev.

Jag vänder på huvudet och ser direktörsvillan Ulvaklev trona som ett slott med tinnar och torn ute på udden, och Gudrun berättar att många hantverkare i trakten hämtade inspiration därifrån i bygget av sina egna hem, som ibland fick lustigt malplacerade valv och lite för flotta entréer.

– Plåtslagaren kunde ju tillverka en egen flott balkong. Och skrothandlaren som bodde där uppe byggde ett torn på sitt hus när det gick bra för honom.

Att vandra med Gudrun genom Ängelsberg är som att se samhället komma till liv. Hon berättar passionerat om varje hus och människorna som levde där förr. Om Brännvinskungen som hade ensamrätt på att bränna brännvin i trakten, om Vackra Lisa som var fattig som en kyrkråtta, men tjusig, och hade dansat med Evert Taube.

– Och i det huset var Selma Lagerlöf på besök, och hon kan ha planterat en syrén på gården, sägs det. Men om den står kvar vet jag inte...

Genom Gudrun får jag veta att allt fanns här förr – bank, frisör, affär, skola. Nu ligger närmaste skola i Fagersta tjugo minuter bort, och det bor inte många barn här längre. De flesta pensionat har idag blivit privatboende eller behandlingshem, men på nedervåningen i IOGT:s gamla lokaler finns Ängelsbergs bibliotek. Det drivs som ett ideellt bygdebibliotek, öppet på lördagar, och även de som inte lånar böcker är välkomna på fika och en pratstund.

– Det är en oerhört viktig social plats, säger Gudrun med eftertryck. När det inte längre finns någon affär så är det här man ses och får höra vad som händer i bygden. Och vi är snabba med att köpa in nya böcker för fikapengarna.

Det tutar bakom ryggen på oss och Britt-Marie kommer körande i sin permobil.

– Ska ni med och äta fisk? frågar hon, och det är klart att vi ska.

Nya serveringen är öppen året runt, men lever på sommarens turism. Den ligger intill den gamla brukshandeln, som nu är antikvitetsaffär och galleri för lokala konstnärer.

– Konstintresset här är väl ett arv från Engelsbergsmålarna, säger Gudrun och berättar om Engelsbergs konstgille, där hon själv är engagerad, som varje sommar sedan tjugo år tillbaka ordnar en skulpturutställning i den vackra å-parken. Många jobbar ideellt med utställningen som har blivit ett välbesökt turistmål där de flesta skulpturer byts ut från år till år.

– Men några av konstverken är fasta, säger Gudrun, och när vi har ätit upp torsken med citronsås så tar hon med mig ner till vattnet och Lars Vilks skapelse Servicetornet Livslögnen.

– De har renoverat området och gjort det så fint, ropar Gudrun för att överrösta forsen. Men det oroar mig lite att strömstaren är borta, den har suttit på en sten i alla år.

Malin Andersson, verksamhetschef på Ekomuseum Bergslagen, bjuder mig på kaffe på sin veranda.

Även hon är som fast boende i Ängelsberg ideellt involverad i biblioteket, och hon berättar att de är en kärngrupp på fem-sex stycken som står för bokinköp och liknande, och ett tiotal personer som bakar och engagerar sig runt omkring.

– Jag är där mycket för att umgås med min pappa, säger Malin, och för att höra skvaller från byn. Och ibland arrangerar vi föreläsningar.

Malin berättar om Ekomuseum Bergslagen som är Sveriges största museum då det spänner över sju kommuner och 68 olika platser.

– Minnet av vår industrihistoria höll på att rasa ihop, och efter en förebild från södra Europa, där ekomuséer funnits länge, startade vi vår verksamhet som vi brukar benämna som "kulturhistoria på en grund av järn". Platserna ligger där de en gång låg, muséet täcker in hela området. Det är så fantastiskt att turismen kan ge oss något idag utifrån det som gav oss någonting helt annat en gång i tiden.

Dock kan Malin uppleva att det är svårt att få in statistik, då många besöksmål är gratis och öppna för besök dygnet runt.

– Samtidigt är statistiken viktig för att berättiga vår verksamhet och visa resultat. Men går en upplevelse att mäta? Borde vi hitta ett annat sätt?
Jag frågar Malin om framtiden, vad hon önskar sig av Ängelsberg.

– Jag är kluven, säger hon. Det finns de som vill expandera samhället, få hit barnfamiljer, skola och affär, och visst vore det kul om det blev mer levande året runt igen. Men samtidigt, om nya hus byggs försvinner Ängelsbergs unika karaktär. Risken är att det bara blir ett mellanting. Kanske kan man i stället satsa på odlingslådor? En solcellspark på berget här bakom och en mer hållbar turism med fokus på våra goda tågkommunikationer?

– Vi måste värna de här platserna, säger Malin. De som folk besöker för att det är fint.

Text: Helena Hedlund