Det ryker från de heta platserna på den över hundra meter höga slagghögen. Under andra världskriget utvanns olja här från skiffer. Nu finns storslagen konst på den förorenade marken. I trakten har också andra bergarter brutits, och spår av sten från bygden finns i hela landet.

Jag är nästan ensam på Kvarntorpshögen, en onsdag förmiddag i början av maj. En och annan svettig motionär har sprungit om mig i den 427 trappsteg långa trappan upp till toppen, och två kvinnor som pratar ivrigt på tyska står och blickar upp mot Lars Vilks mäktiga skapelse Corona Borealis. Annars är det bara jag och konstverken idag, men jag vet att det ser annorlunda ut på sommaren. Jag har varit här förr, flera gånger – jag har släpat hit gäster från när och fjärran, både barn och gamla, och ibland har vi nästan fått trängas i trappan. Över 30 000 personer besöker utställningen Konst på hög varje år, och då nya skulpturer ständigt dyker upp är det värt att komma tillbaka. Jag scannar en QR-kod och går en ljudguidad tur genom utställningen. Det ryker ur den röda jorden, himlen är ljusblå, utsikten milsvid. Att befinna sig uppe på den över hundra meter höga slagghögen, ett minne från skifferoljeutvinningen under andra världskriget, känns lite som att vara på en annan planet, och jag vet att jag står på förorenad mark.

– Vår drivkraft var att vända det negativa till något positivt. Att förvandla området från den skam och miljökatastrof det var, till att bli en turistattraktion genom storslagen konst i kombination med storslagen utsikt.

Jag träffar Anders Fasth på Galleri Örsta som ligger några minuters bilfärd från Kvarntorp. Det var han som på 1990-talet, tillsammans med konstnären Olle Medin, kom på idén att visa konst i världsklass på en rykande avfallshög i Närke.

– Vi presenterade våra tankar för Kumla kommun, som nyligen hade tagit över Kvarntorpshögen och inte riktigt visste vad de skulle göra med den. Kommunen sa ja, vi fick dit tio skulpturer och första året kom det 65 000 besökare! Fyrtiofem tidningar skrev om oss.

Anders Fasth har mer är trettio år i branschen som gallerist och driver Galleri Örsta tillsammans med sin hustru Birgitta. Den vita byggnaden Nya Galleriet är som ett konstverk i sig; arkitektritat in i minsta detalj och fasaden är täckt av fyra ton genomskinliga glaspärlor som vid belysning fungerar som miljontals små prismor och får byggnaden att se självlysande ut.

– Det finns inget annat hus i världen som är byggt på detta sätt, berättar Anders. Och husets form, ritat av arkitektkontoret Claesson Koivisto Rune, har till och med blivit ett tygmönster för Almedahls med namnet Örsta voile.
Vi går in i den rymliga konsthallen där vårens tavlor ännu hänger kvar. Varje höst och vår bjuds olika konstnärer in att ställa ut, och det kommer nya besökare till varje utställning.

– Alltid är det några som berättar att de aldrig har varit här tidigare, säger Anders och slår sig ner på den arkitektritade bänken vars form påminner om husets. Jag sätter mig bredvid och vi pratar en stund om konstens egenvärde – att allt inte alltid måste generera ekonomi och mervärde.

– Vad skulle vi ha om kulturen inte fanns? Det är ju den vi slåss för i krig, vårt kulturarv. Och det är så lätt att stagnera i sin tanke, men konsten utvecklar oss och håller oss nyfikna.

Från Galleri Örsta är det inte många minuter till Hällabrottet och Yxhult. Jag gör ett besök på Stenarbetsmuséet och träffar där Monica Ström, guide och ordförande i Yxhultsbygdens kultur- och hembygdsförening som driver muséet ideellt sedan 2009. Det gula stenhuset, som tidigare varit en förfallen brandstation, har nu rustats upp och inrymmer en utställning om stenhanteringen i Hällabrottet och dess betydelse för Sverige.

– Det har brutits kalksten i området sedan medeltiden, berättar Monica, och visar mig fascinerande modellbyggen skapade av konstnärsparet Lars och Ingela Agger.

I detaljerade miniatyrvärldar, befolkade av människor och djur, får jag en inblick i hur stenbrotten blev till och högar med slagg växte upp.

– De flesta milstenar i Mellansverige är gjorda här, berättar Monica. Och mer än hälften av den skulpturala fasadstenen i Stockholms innerstad är tillverkad i Hällabrottet.

Hon visar mig bilder från Strandvägen i huvudstaden – pampiga portar prydda med lejon och änglar, havsgudar och barn – och några figurer går att känna igen från de fullskaliga gipsförlagorna som pryder muséets väggar. Storhetstiden för Yxhult var kring förra sekelskiftet, då det blev populärt med natursten, och stenhuggeriet ansågs vara Sveriges främsta.

– De var också berömda för sina arbeten i marmor, berättar Monica, trots att marmor inte bröts här. Vill du se golvet förresten?

Jag nickar utan att riktigt veta vilket golv jag förväntar mig att se, och Monica hämtar en nyckel och tar med mig bort till Yxhults gamla huvudkontor som ligger granne med muséet. Den är en övergiven plats, kontorsbyggnaden, som konserverad från mitten av förra seklet. Fontänen utanför är tom och fylld av löv och dörren öppnas med viss möda. Det ekar hårt i den stenklädda lokalen.

– Gå upp och ställ dig på balkongen, säger Monica, så får du bättre överblick.

Golvet jag får se är utan tvekan det vackraste golv jag har sett. Konstverket heter Marmorns tillblivelse, och föreställer urtidshavet och himlen, dinosaurier och havsdjur, stora böjda spretiga former och pyttesmå detaljer, minimala flisor i sten. 34 olikfärgade marmorsorter från olika länder är lagda i en mosaik med en hantverkskunskap som troligtvis inte finns idag.

– Det tog dem sex månader att lägga golvet, ropar Monica nerifrån det som en gång var huvudkontorets pampiga samlingssal. Och det kommer besökare hitresta från hela landet för att se på det.

Vi går tillbaka mot muséet och Monica berättar om nutida projekt. Hon nämner den internationella skulpturworkshopen Art for all som arrangerades för några år sedan, då femton stenkonstnärer från hela världen samlades för att skapa konstverk i marmor.

– Och i sommar blir det en stor körkonsert i Gustav Matssons stenbrott i närheten, och då händer det allt möjligt här omkring. Skulle jag önska något så vore det fler samarbeten.

Samtidigt oroar hon sig inför framtiden, vem som ska ta över berättelsen.

– De som kunde mest är ju döda nu, det är inte lätt att hitta efterträdare.

På parkeringen stöter vi på Anna Edgren som tillsammans med sin man Niklas har köpt det anrika grannhuset Trilobiten, även det ett gammalt huvudkontor från Yxhults storhetstid. Paret har renoverat huset varsamt, och Anna visar mig in i den ståtliga byggnaden med marmorgolv och pelare där de nu driver restaurangen Egastronomi, och deras verksamhet har blivit ett lyft för orten.

– Vi har hotell också och arrangerar mycket bröllop, berättar Anna, ofta med vigsel i den byggnadsminnesmärkta trädgården. Och vi erbjuder även workshops för bröllopsfotografer och matlagningskurser.

Vid sidan av huset byggs just nu ett orangeri för närodlad mat, och Anna berättar att varje torsdag under sommarhalvåret kommer en busslast med folk från hela världen som är på matresa genom Europa.

– Vi försöker få våra hitresta gäster att förstå var de befinner sig någonstans, säger Anna. Historien är så betydelsefull för området, och vi vill gärna berätta den.

Text: Helena Hedlund