Resan fortsätter norrut till Hjulsjöbygden och den gamla stationsbyggnaden i Bredsjö. Utanför finns en vildvuxen perrong, växthus och odlingslådor. Innanför dörren en charmigt sned och ombonad lokal, väggar målade i blått och orange, bokhyllor, kamin med ved, cafébord och en mindre scen där Alf Wikström och Gunilla Josefsson förbereder för lunchteater. Här är samtalen som rappa dialoger i en pjäs.

Alf: Mat, kultur och hållbarhet. Så skulle jag sammanfatta Bredsjö.

Gunilla: Det är de mänskliga sammanhangen som gör det värt att bo här.

Alf: Huset här är öppet jämt, alla är välkomna hit.

I rummet intill håller Sven Brekhof Eriksson på att skruva isär en radio medan hans fru Ester lappar kläder vid en symaskin. Deras två barn springer runt.

Alf: Idag är det lagningscafé här, man kan ta med sina trasiga saker hemifrån och fixa dem.

Gunilla: Och så har vi söndagscafé en gång i månaden med någon artist eller föreläsare. Det finns ett stort kulturintresse i Bredsjö!

Alf: Ibland har vi studiecirklar och samtal kring hållbarhet, och så Svens populära brädspelskvällar.

Gunilla och Alf slår sig ned i varsin soffa. Ett tåg dundrar förbi utanför.

Alf: Är det tjugo år vi har drivit Bredsjö Kulturkooperativ nu? Vi ville skapa en mötesplats. Stationshuset var rejält nedgånget när vi köpte det, och vi tog hjälp av en fredsorganisation som arrangerar internationella volontärläger med grundtanken att när människor möts och arbetar tillsammans så krigar de inte.

Gunilla: Och flera volontärer har stannat kvar i Bredsjö, som Ester här, från Nederländerna ...

Ester: (skrattar) Hej!

Sven: Vilket gjorde att jag fick nederländska barn.

Gunilla: Det kommer nya människor hit för att vi säger ja.

Alf: Som Patricia som lagar mat till lunchteatern, och Ida från Finland som samlade ihop pengar till kaminen där inne genom ett bokprojekt, vi har konstnärliga residens här också.

Gunilla: Och vi brinner för teater som konstform, för berättande. Varje människa har en historia, och vi vill ge dem en röst.

Alf: Ja, vi vill jobba med teater som förändring. Att som pedagog lyfta dem som inte trodde att de kunde. Teaterpedagogutbildningen låg ju tidigare här i Bredsjö, och det var väl lite där allting började. Ett tag bodde det 40 teaterpedagoger inom en radie av fem mil häromkring.

Gunilla: Just nu har vi ett projekt där vi samlar in dokumentära historier, och på Bergslagens Bokloppis i Hjulsjö finns det ett berättarbås med frågor och inspelningsutrustning där besökare kan spela in sina egna berättelser, som sen kan bli teater.

Alf: Vi driver inte kooperativet för att gå med vinst. Både jag, Gunilla och Sven har andra jobb också och sköter det här ideellt. Vi täcker husets kostnader med ett mindre bidrag från regionen och med det vi får in från bokloppisen. Ja, alla som är engagerade här i huset hjälper också till där.

En knapp mil bort finns bokloppisen i Södra Hyttan i Hjulsjö. Örjan Fredriksson, ordförande i Södra Hyttområdets Ideella Förening, SHOIF, möter mig där.

Örjan: Det var en hytta här från 1600-talet fram till 1919, sen blev det militärförråd och under andra världskriget tillverkades det minor här. Det är därför som det står tre trotylkokare inne på scenen. 2001 erbjöds vi ta över området, med villkoret att vi bildade en förening som bevarade byggnaderna och gjorde dem tillgängliga för allmänheten. Nu är vi ett 40-tal medlemmar, men alla medlemmar är inte aktiva, och alla som är aktiva är inte medlemmar. Det finns de som bara engagerar sig i festivalen Hyttdreva men inte i Bokloppisen, och tvärtom.

En bil stannar till och ut kliver biologen och konstnären Helena Backius och den tekniska producenten och naturguiden Alexander Baker. Båda är aktiva medlemmar i SHOIF. Alexander låser upp dörren in till Bergslagens Bokloppis, som är Skandinaviens största. Närmare 80 000 böcker fyller rum efter rum från golv till tak. Träd är byggda av böcker, en jättestor masugn av böcker, gångar av böcker, en gruvarbetare av böcker, ja böcker till och med rinner ut genom fönstren och sprutar upp genom skorstenen.

Alexander: Bokloppisen firar 20 år 2023. Allt började med att Hällefors hade ett projekt där de fick en massa böcker över och frågade om vi ville ha dem? Så vi startade ett sommarcafé och sålde lite böcker, men böckerna fortsatte att doneras till oss, ibland fick vi massor av samma titel och då blev det ju svårsålt.

Helena: Så då började vi göra installationer av böckerna. Vi har öppet varje lördag och söndag under sommaren och då har vi också kulturprogram på scenen här, framför trotylkokarna, och på måndagarna har vi författarkvällar. Författarna arvoderar vi, men kulturprogrammen bygger på att folk hör av sig till oss och kanske vill testa något inför publik. De får en tom kasse att fylla med böcker som betalning.

Vi går ut igen och stannar till strax intill och tittar ner på stora scenen som är uppbyggd i ruinerna efter den gamla anrikningen.

Helena: Det här är huvudscenen under musikfestivalen Hyttdreva som vi anordnar vartannat år sedan 2015. Vi har tre scener till, och en hel del buskspel, och det var enormt mycket jobb med att iordningställa allt, taket hade fallit in och behövde städas bort.

Alexander: Vi har ett motto i föreningen: "Den som vill nåt, gör nåt!" Och Örjans dröm var att ta hit bandet Kroke, och det gjorde vi, de spelade två timmar non stop och hade aldrig gjort så många extranummer.

Vi tar oss vidare till Galleriet som ligger en bit in i skogen. Längs vägen syns konstverk i naturen, marken är täckt av slagg.

Helena: I år har vi tema "Ordet" – konstnärer, främst lokala, har fått tolka temat, och det kommer ungefär 40 besökare om dagen till Galleriet då det är öppet. 

Nästa stopp är Lankälvskatedralen. Vi går in i en taklös ruin av turkosskiftande slaggsten. Kvällssolen får fönstren att spraka av färg. De är nygjorda konstverk av sammanfogat glas föreställande fiskar och andra vattenlevande djur. På marken syns uppförstorade insektslarver och musslor tillverkade av grenar och stenar.

Helena: Vi befinner oss nu under vattenytan på Lankälven som rinner här intill. Det är jag tillsammans med andra lokala konstnärer som har skapat det här rummet. Vi bjöd hit forskare för att berätta om företeelser i naturen, över och under vattnet. Det kan vara svårt att nå ut med forskning, men genom konst kan det gestaltas och synliggöras. Vi kan guida människor "i vattnet" och berätta om hur allt hänger ihop.

Alexander: Vi har ett pågående projekt, Rewilding Lankälven, där vi restaurerar älven som på flera sätt förstörts av industrin.

Alldeles intill Lankälvskatedralen ligger Bergslagen Visitors center, ett rött litet hus vid områdets entré.

Helena: Jag drömde länge om att bygga ett besökscentrum för hållbar natur- och kulturturism, en plats där vi kan berätta om det vi gör. Så vi sökte pengar och renoverade rucklet som stod här, bytte ut nästan varenda bräda, grunden, taket, vi la ner 4280 ideella timmar på det!

Alexander: (skrattar) Den som vill nåt, gör nåt!

Helena: Vi har bara använt lokala material; brädor från ett sågverk i Bredsjö med trä från hyggesfri skog, teglet är återvunnet, en lokal elektriker har dragit elen. Vi vill visa att det går att arbeta närproducerat.

Alexander: Och vi har förberett ett varmbonat rum med förhoppningen av vi i framtiden ska kunna anställa en person som kan jobba härifrån, även på vintern.

Helena: Ja, vi har stora visioner om framtiden. Nu närmast ska vi anlägga Ataraxialunden – en visningsträdgård med en levande fröbank av växter som trivs här. Sen drömmer vi om att bygga ett teahouse och servera lokala teer, öppna en souvenirbutik med slaggstenssmycken, bygga en handikappramp längs med älven för att kunna guida, och kanske bygga ett bokhotell så att besökare kan bo över natt – en enrummare med säng, allt byggt av böcker. (skrattar) Den som vill nåt, gör nåt!

Text: Helena Hedlund