Längst norrut i vårt område finns det kulturella kraftfältet Norberg, en ort som genomgick en enorm omställning i början av 80-talet när tusen år av järnhantering gick i graven. Ur identitetskrisen och arbetslösheten växte någonting annat. Här finns en speciell stolthet, en stark berättartradition och många eldsjälar som brinner för samhällsfrågor och kultur.

Vi kan inte klaga på regnet, det är vi överens om i publiken. Efter veckor av torka och knastertorrt gräs, och en pågående skogsbrand några mil bort, är det som om allas axlar sjunker när himlen öppnar sig. Att det råkar sammanfalla med invigningen av Kultursommar i Bergslagen spelar mindre roll.

– Vi får tacka och ta emot och suga i oss som blommor av regnet, säger moderatorn Ulrika Knutsson från scenen.

Jag är i Tingshusparken i Norberg på det som tidigare gick under namnet Boksommar i Bergslagen, men som nu har utvidgats till att inkludera all kultur. Men litteraturen dominerar det sceniska programmet, och bygdens son, författaren Sven Olov Karlsson, invigningstalar. Med varma ord hyllar han sin äldre bortgångne kollega Lars Gustafsson, även han författare med Norbergsanknytning, vars författarskap gjort djupa avtryck.

– Lars fick mig som barn att upptäcka att författare var riktiga människor, och att böcker kunde handla om gruvor och den miljö jag kände till, berättar Sven Olov, som vidare hävdar att alla bra historier handlar om förändring och just därför är Västmanland ett tacksamt län att skriva om. Det är ett län med storslagna ruiner.

Ja, ruiner och minnen från järnbrukens tid finns det gott om i trakterna kring Norberg. Hela byn är underminerad av vattenfyllda gruvgångar och det mest påtagliga landmärket är den mäktiga Mimerlaven vars gruvdrift lades ner 1981. För orten blev det en enorm omställning när tusen år av järnhantering gick i graven, men ur identitetskrisen och arbetslösheten växte någonting annat. Nu är Mimerlaven sedan drygt tjugo år tillbaka plats för Norbergfestivalen. En elektronmusikfestival som varje sommar lockar stor publik och engagerar många lokala volontärer. Volontärer fyller också en viktig funktion på den här festivalen, och jag äter lunch med författaren och kulturutvecklaren Helena Öberg Carlsson, som är en av arrangörerna till Kultursommar i Bergslagen.

– Det är bland annat Kvinnoakademien i Norberg som står bakom festivalen, berättar hon. Det är en förening som har vuxit fram kring den intressanta kvinnohistoria som är kopplad till orten. Det fanns en tidig demokratirörelse här.

Helena berättar vidare om Norbergs starka berättartradition, och vi kommer in på det samtida projektet Hela Norberg berättar. Under det gångna året har författarna Sven Olov Karlsson och Sami Said träffat norbergare och samlat in minnen, tankar och drömmar om framtiden. Nu arbetar författarna vidare med materialet som kommer att användas för forskning och sparas till framtida generationer.

– Norberg är annorlunda på många sätt, säger Helena. Det finns en speciell stolthet här, en själ.

Caféet vi sitter på är det anrika Elsa Anderssons konditori som funnits på platsen sedan 1916. Det brändes ner till grunden i en anlagd brand 2015, men då gick byborna samman och byggde upp det igen.

– Konditoriet var en så stark identitet för bygden, säger Helena. Och två år efter branden var det helt återställt.

Eld går som en rödglödgad tråd genom Norbergs historia. Från masugnar och kolmilor, via en storbrand på 1700-talet som ödelade stora delar av bebyggelsen, fram till nutid med den förödande skogsbranden 2014 som fortfarande finns i färskt minne. Och så förstås alla eldsjälar som brinner för samhällsfrågor och kultur.

– Jag flyttade hit på 80-talet för att vara med i en teaterpjäs, och som så många andra trivdes jag så bra att jag blev kvar.

Jag träffar Lars Erik Lärnemark, kulturutvecklare och folkbildare, på en parkbänk mellan festivaltälten och han berättar för mig om de jättelika teaterproduktionerna Norbergsspelen som sattes upp här i sjutton år.

– Det var regissören Arne Andersson som 1977 startade alltihop med föreställningen Spelet om Norbergsstrejken, säger Lars Erik, och redogör kortfattat för mig om den största strejken i Sveriges historia på 1890-talet.

– Föreställningen spelades på plats, där allt en gång utspelade sig, och folk från trakten som bland annat jobbade i gruvan medverkade. En tredjedel av kommunens befolkning var engagerad i teatern.

Lars Erik var även den som tog initiativet till att på Norbergs 700-årsdag samla ihop 583 personer som hette Norberg i efternamn, spela in en låt ihop och slå världsrekord.

– Vi kom med i Guinness rekordbok, skrattar Lars Erik. Säger man att man ska göra något i Norberg, då gör man det!

Han berättar om den speciella Norbergsandan, när folk går ihop kring det gemensamma, över partigränser och klasskillnader, och får saker att hända.

– Om det till exempel är snöfattigt under Engelbrektsloppet går byn samman och kör gemensamt ut den snö de kan hitta och lägger i skidspåret så att loppet kan köras.

Även Patrick Kretschek intygar att det finns ett speciellt driv hos Norbergsborna.

– Det gäller det mesta – kultur, sport, den stora branden – man stöttar och hjälper varandra.

Patrick är uppvuxen i Norberg och jobbar nu på Konstfrämjandet Västmanland med utveckling av olika konstprojekt, bland annat satsningarna Skogen mellan oss och Arbetsfält för samtida konst, som båda fokuserar på konst i oväntade miljöer, i skogen och på landsbygden.

– Jag upplever att kulturen i Norberg är spretig, det är mycket och många olika saker, säger Patrick. Det är ganska ålderssegregerat – de äldre är drivande i föreningarna, men så finns det en stark grupp kulturarbetare i 45-årsåldern, de som gick estetiska programmet i Fagersta i slutet på 90-talet, som har börjat flytta tillbaka. Jag försöker uppmuntra fler till det, vi behöver en föryngring.

En som nyligen har återvänt till Norberg är bibliotekspedagogen Klas Olsson. Jag hittar honom och hans kollega Moa Stigsdotter omgivna av barn utanför den lilla runda husvagnen Pärlan i ett hörn av festivalområdet. Pärlan är ett mobilt barnbibliotek. En flexiblare, kreativare och tusen gånger charmigare variant av bokbuss, som kommer dit där barnen finns; stranden, parken, skolan.

– Och vi åker mycket till mindre orter utanför Norberg, säger Klas, till dem som har långt till centrum. Om vi ska få barn att bli intresserade av böcker är det viktigt att biblioteket är närvarande.

Klas, som har en bakgrund inom teatern, berättar om ett projekt de nyligen gjorde med Norbergs alla förskoleklassare. Med Ulf Starks bok Amy, Aron och anden som grund byggde de upp en soptipp i gruvparken mellan biblioteket och skolan, husvagnen hade sin givna plats och rekvisita från bokens miljöer hade införskaffats, bland annat en gammeldags frisörhuv som i boken används som tänkarhjälm.

– Barnen fick prova hjälmen, berättar Klas, och vi samlade deras tankar i form av teckningar i en konstutställning, och medan halva klassen ritade så grillade halva klassen marshmallows och pratade tvärtomspråk. Sedan avslutade vi med att släppa ut en ande, sjunga en sång som barnen lärt sig i förväg och ge alla varsin egen bok.

Regnet sätter fart igen och smattrar hårt mot Pärlans tak, och jag tränger mig in bland några barn under regnskyddet utanför. Jag sätter mig ner på filtarna som tillverkats i ett konstprojekt under pandemin och tittar närmare på en Alfons Åberg-docka som några förskoleklassare har byggt in i en helikopter av trä. Sjörövarfabbe farfarsfar spelas ur högtalarna och Mira, sex år, vill låna boken Märta börjar rida. Klas går in i husvagnen och registrerar den i datorn.

– Mira älskar att gå hit! säger hennes mamma till mig. Och Klas är hennes favorit.

Jag nickar och antecknar och tänker på vilken tur Mira har att hon växer upp just här!

Text: Helena Hedlund
Bilder: Mirja Mattsson, Jenny Berntsson och pressbilder från Norbergfestival