Med vidsträckt utsikt över sjön, ligger Teatermaskinens storslagna Bauhausinspirerade teaterhus. Den unika teaterlokalen fungerar som en mötesplats för kultur, workshops och seminarier i Riddarhyttan. Men teatern är bara en av alla kulturella platser som finns i Riddarhyttan. Här finns bland annat musikstudios, konstateljéer, och ett spännande kulturarv som lockar besökare.

– Vi fick höra att det inte går att etablera sig som teater i glesbygd, men vi hittade en egen stil och lyckades etablera oss ändå.

– Frågorna är det centrala i våra föreställningar. Vi söker det autentiska. Fysiska uttryck och brännande teman som leder till diskussion.

Jag träffar Berit och Jonas Engman vid en grusväg mitt inne i skogen. Där, med vidsträckt utsikt över sjön, ligger Teatermaskinens storslagna lokal med adressen Skräppbo skola.

– Vi förvärvade skolbyggnaden 2005, berättar Jonas, och först tänkte vi bara bygga ut den till teater, men sen kom vi på att vi kunde bygga in den i stället.

Och så blev det. Den lilla röda skolan från tidigt 1900-tal fick stå kvar inuti det enorma, moderna Bauhausinspirerade teaterhuset som byggdes som ett skal runt omkring. Perspektiven när jag kliver in i entrén blir nästan svindlande. Till vänster om skolbyggnaden, som nu bland annat används som café, finns en jättelik blackbox med tio meter i takhöjd och innanför den ett väl tilltaget förråd och verkstad för scenografi och teknik. Dessutom finns en gigantisk utomhusscen med sjön och skogen som fond.

– Där har vi bland annat haft Motståndsfestivaler med rockmusik, berättar Jonas. Och ute på ön där har vi en kåta som vi använde i föreställningen Vi går en annan väg där vi tog med publiken på en teatervandring i skogen i nio timmar genom Riddarhyttans historia från 1300-talet till nutid.

Teatermaskinen, som firade 25 år 2022, är organiserad som en ekonomisk förening. Genom åren har de spelat och turnerat med ett stort antal föreställningar, både i Sverige och utomlands. Monologer kring angelägna ämnen, ofta i kombination seminarier, debatt och forskning, har varit en stor del av verksamheten, men även större festivaler och scenkonstproduktioner, med musik, performance och videokonst.

– Vi jobbar utifrån fleråriga teman, säger Berit. Till exempel "Vad är arbete?" eller "Civilisation". Och vi har arbetat en hel del med skolelever och arbetslösa ungdomar i projektet Berätta sanningen, som bygger på flödesskrivning utifrån givna frågor och resulterar i en kollektiv kollageberättelse som kan framföras på scen.

Den unika teaterlokalen fungerar också som en mötesplats för kultur, med workshops, seminarier och konstresidens.

– Vi har 7–8 publika evenemang under året som kommer, säger Berit. Och vi har två residens om året, i nära samarbete med Västmanlandsmusikens dans- och cirkusavdelning.

Jonas berättar om det tvååriga EU-samarbetet Reclaim the future som de var projektledare för häromåret – ett projekt med amatörskådespelare från mindre orter i olika länder som avslutades med en karneval i varje land.

–  Det var ett spännande projekt, säger Jonas. Vi vill ta tillbaka rätten att skapa framtid.

På blackboxens scen står ännu scenografidetaljer kvar från Kulturreservatets Folkhögskolas publikredovisning som gick av stapeln nyligen.

– De hade fått skriva sina egna berättelser och framförde dem sceniskt, det blev jättestarkt, säger Berit. Det har betytt så oerhört mycket för eleverna, och då det var vi som initierade skolan är det förstås ett tungt nederlag att den nu läggs ner.

Kulturreservatets Folkhögskola var en vuxenutbildning på grundskole- och gymnasienivå, som även satte landsbygdsutveckling och kultur högt på agendan. Under tre år huserade de i Riddarhyttans skola och Teatermaskinens lokaler, men från och med den 1 juli 2023 fick de inte längre statligt bidrag. Jag tar bilen in till Riddarhyttans skola, och efter lite letande i sommarlovsödsliga korridorer hittar jag studierektorn Anders Olsson i ett rum.

– Det är lite snurrigt läge just nu, säger han. Nedläggningen får så stora konsekvenser för Riddarhyttan.

Anders, som även han har ett förflutet i Teatermaskinen, flyttade en gång i tiden till Riddarhyttan för amatörteaterns skull, och han anser sig vara den som kanske har allra bäst överblick över verksamheterna i byn.

– Gruvan här stängde 1984, och ur det vakuum som uppstod växte amatörteatern fram, först Rödgruveensemblen som sedan blev RAT, Riddarhyttans Arbetarteater. En stor del av befolkningen i byn var engagerade i teatern och RAT arrangerade också rockfestivaler varje år på 80-talet, Riddarrock.

Anders berättar att föreningstraditionen i byn fortfarande är stark, även om den inte är lika stark som tidigare. Nu finns det ungefär 10–12 föreningar i byn med cirka 400 boende och ett levande allaktivitetshus.

– Folk har flyttat hit till Riddarhyttan på grund av sitt intresse för kultur, men många gör egna grejer idag, säger Anders.

Han pekar ut genom fönstret och berättar att tvärs över gatan bor en kompositör som skriver musik till Hollywood, två andra kompositörer bor här också, det finns en stark fotoklubbstradition med drivna fotografer som har en utställning varje sommar, någon har ett skivbolag, och så finns Studio Kolingen där paret Jan Dahlberg och Elisabeth Billander bland annat bedriver residensverksamhet för konstnärer. Och så har författaren Maj-Britt Nergård skrivit hela sex romaner om Riddarhyttan.

– Jag skulle kalla det en mogen kulturby med hög estetisk och konstnärlig nivå, säger Anders. Men tidsandan är en annan nu.

Byar har behov av nav, menar Anders. Men det var lättare att hitta oavlönade personer som kunde fungera som nav för 20 år sedan.

– Det offentliga borde visa att de menar allvar med att hela Sverige ska leva. De borde betala på ett annat sätt för att inte allt som byggts upp ska dö ut. Kanske kan man anställa en lokal verksamhetsledare, en i varje by, som avlönas för att driva och samordna verksamheter? Och inte bara säga att det är kul att vi håller på, och sen ge pengarna till städerna. Just nu är det obalanserat!

Kulturreservatet Skräppbo, där Teatermaskinen ligger, ingår i Ekomuseum Bergslagen, liksom Röda jorden som finns strax utanför byn som är platsen för den första kända järnframställningen i Sverige. Men Riddarhyttan som ort är, enligt Anders, inte bara ett historiskt minne.

– Där urskiljer vi oss från andra platser, säger han med eftertryck. Vi producerar framtid också.

Text: Helena Hedlund
Bilder: Terése Classon Sundh