I Sveriges sydligaste vildmark, Tiveden, finns inte bara skog och mängder av turister.  Här finns också en stark musiktradition med årliga musikfestivaler och människor som skapar nya konstnärsresidens.

De vita strecken är nymålade på den slingriga asfaltsvägen som blir smalare och smalare ju längre in i skogen jag kommer. Jag är i Närkes allra sydligaste del, vid porten till Tivedens Nationalpark, och den sista biten in mot Tivedstorp kör jag på Bergslagsleden. Hemma hos Anna Lidberg och Anders Thunarf, som sedan några år tillbaka driver Tivedstorps vandrarhemsby, ligger sonen Tore fyra månader och sprattlar i spjälsängen. Utanför håller en ung kille från Skottland på att skrapa färg från verandans snickarglädje.

– Det finns en lång tradition med volontärer här, berättar Anna. De hjälper till med underhåll mot mat och husrum. 

Och det finns mycket att underhålla på de tjugo byggnader som ingår i vandrarhemsbyn, många tak att laga och väggar att rödmåla och telefonen ringer stup i ett med bokningar av rum.

– Under högsäsong är det fullbelagt här, säger Anders.

Anna och Anders bor i Tiveden under sommarhalvåret, på vintern håller de till i Stockholm där Anna har ateljé och försörjer sig som konstnär och Anders jobbar som musiker. Anders har genom sina kontaktnät skapat en grund för den musikverksamhet som Tivedstorp driver, med en musikstil som han beskriver som en blandning av psykedelisk rock och folkmusik, melodiöst med skogsatmosfär. Flera festivaler har anordnats på området, och det var genom ett besök på en sådan festival som Anna inledde sin relation med Tivedstorp, och sedermera även med Anders.

– Jag blev så fascinerad av att stora artister som drog fulla hus i Stockholm dagen efter kunde spela för fyra personer här mitt inne i skogen, säger Anna och skrattar.

För tredje året i rad arrangeras också Tiveden Americana här. Det är ett internationellt låtskrivarläger som drivs av Drew Young från New Orleans och Åke Lundström från Örebro, där tjugo musiker från olika länder kommer och bor en vecka på vandrarhemmet, skriver och jammar tillsammans och avslutar veckan med ett publikt evenemang.

– Vi är lite i ett uppstartsskede vad gäller kultur, säger Anna. Vår ambition är att utöka den biten och att fylla ut lågsäsongen genom att erbjuda konstnärliga residens inom konst och musik. Vi vill bygga upp en kulturverksamhet på ett ställe där det redan finns besökare.

Vandrarhemsbyn ligger på gammal finnmark och har en lång historia. Redan på 50-talet startade Individuell Människohjälp, IM, upp en kaffestuga för de flyktingar från Ungern och Rumänien som befann sig i området, och kring denna växte ett vandrarhem upp och även ett kapell. Hus flyttades hit från olika håll, lite som på Skansen, och många omaka små timmerstugor är utplacerade mellan grönskande hagar. En kvinna som var med och startade upp det hela heter Barbro Cluley, hon är 103 år nu, och enligt Anna är det hon som har banat väg för det kulturella kraftfältet.

– Det ligger kvar och dunkar från Barbros tid. Och mycket av det gamla finns kvar – kopparkannor, möbler – det är ett fint arv vi får förvalta. Och jag tycker om känslan av att vara en del i en kedja av händer som påverkar.

Anna och Anders pratar varmt om hur kultur, mat och hållbarhet hänger ihop, och de har nyligen anlagt en skogsträdgård med tusen olika träd och buskar för matproduktion, som samtidigt binder koldioxid och gynnar biologisk mångfald.

– Om 15–20 år kommer den generera en stor produktion av mat, säger Anders. Det sätter saker i perspektiv.

– Ja, säger Anna. Vi ser oss som en del i en lång process – vi vill gå till historien som en bra era här och skapa en plats som folk vill komma till. En plats som erbjuder kombinationen byggnadsvård och avantgardekultur – vi har både fikatanter med hantverk och hemvävda mattor och smalkultur som black metal och psykedelisk rock. Det känns spännande, tycker jag.

Telefonen ringer igen och Anders ber rösten i andra änden att få räkningar skickade via mejl.

– Posten funkar inte längre, suckar han.

Nej, posten är inte pålitlig i skogen, internetmottagningen är också dålig, men fiber är troligtvis på gång. Det största problemet är avsaknaden av kollektivtrafik.

– Det är ett medborgarproblem att nationalparken inte är tillgänglig för alla, säger Anna. Du måste ha bil för att komma dit. Kom igen, kommunerna, samarbeta över gränserna!

Några minuter från Tivedstorp ligger den lilla kyrkbyn Tived sammanväxt med Sannerud, och där hittar jag den originella och omtalade restaurangen Luripompa. Den är inrymd i ett falurött skjul bakom gärdesgårdar, och på menyn finns främst lokala råvaror med stark koppling till skogen. I byn finns även ett kafferosteri och en lanthandel som också är en krog. Där finns en delikatessdisk som får mig att häpna.

Jag åker vidare några kilometer söderut och hälsar på hemma hos keramikern Anna Bergström. Anna bor i ett Tinyhouse med skogen och tystnaden precis inpå knuten, och hon visar mig sin keramikverkstad med både skulpturer och brukskeramik.

– Jag hämtar min inspiration från skogen, säger Anna.

Tillsammans med glaskonstnären Jeanette Håkansson som bor i närheten ställer Anna ut sin konst, bland annat i samband med Norra Vätterns konstrunda, och caféet inne i Tived har använt sig av hennes brukskeramik.

– Vad som är så speciellt med det här området, säger Anna, är att de som bor här verkligen har valt att bo just här. Många orter har släkter som levt där i generationer, folk blir kvar, men här är det svårt att bara bli kvar, det är långt till skolor och jobb. Vi som har valt att leva här har naturen som gemensamt intresse. Vi bor här för att vi älskar skogen!

Text: Helena Hedlund